Redundans skriver utmärkt om helgens kravaller i Köpenhamn, med utgångspunkt i hur upploppet som situation skapar möjliga öppningar att upphäva varuekonomin.

Det våldsamma återtagandet av initiativ och handlingsutrymme är ett i sanning passionerat ögonblick. Som en spegling av Guds rike, en blixt av klarhet och förmåga. Där finner vi den sanna kyrkan: gemenskapen och det kollektiva uttryckande av kraft, att i någon mening göra Evigheten taktil och immanent, möjlig att forma med sina egna händer.

Men, klasshatet och dess uttryck får aldrig röra sig i ett juridiskt rum. I Gud finns ingen plats för domare. Lämna juridiken att ruttna, med dess individualisering, atomisering och personifiering av sociala relationer. Att vara kapitalist och utsugare, eller för den delen snut, är inget brott. Snarare en blockering eller ett hinder. Det är inget brott och kräver inget straff. Bara ett enkelt undanröjande. Vem straffar ett träd som fallit över vägen? Man skjuter det åt sidan och går vidare, lämnar det åt glömskan.

Klasshatet måste vara blint och skoningslöst, som en naturkraft. Naturen ägnar sig inte åt juridik. Vulkanen dömer inte när den spyr ut sin lava. Cancern dömer inte när den upprättar sitt fruktanvärda herravälde över sin döende värd. Den breder bara ut sig, i all enkelhet, med all den kraft den förmår uppbåda.

Vi måste glömma. Vi måste röja alla hinder ur vägen och glömma.