Bergspredikan flyttar

Bergspredikan flyttar nu till http://bergspredikan.wordpress.com

Redundans skriver utmärkt om helgens kravaller i Köpenhamn, med utgångspunkt i hur upploppet som situation skapar möjliga öppningar att upphäva varuekonomin.

Det våldsamma återtagandet av initiativ och handlingsutrymme är ett i sanning passionerat ögonblick. Som en spegling av Guds rike, en blixt av klarhet och förmåga. Där finner vi den sanna kyrkan: gemenskapen och det kollektiva uttryckande av kraft, att i någon mening göra Evigheten taktil och immanent, möjlig att forma med sina egna händer.

Men, klasshatet och dess uttryck får aldrig röra sig i ett juridiskt rum. I Gud finns ingen plats för domare. Lämna juridiken att ruttna, med dess individualisering, atomisering och personifiering av sociala relationer. Att vara kapitalist och utsugare, eller för den delen snut, är inget brott. Snarare en blockering eller ett hinder. Det är inget brott och kräver inget straff. Bara ett enkelt undanröjande. Vem straffar ett träd som fallit över vägen? Man skjuter det åt sidan och går vidare, lämnar det åt glömskan.

Klasshatet måste vara blint och skoningslöst, som en naturkraft. Naturen ägnar sig inte åt juridik. Vulkanen dömer inte när den spyr ut sin lava. Cancern dömer inte när den upprättar sitt fruktanvärda herravälde över sin döende värd. Den breder bara ut sig, i all enkelhet, med all den kraft den förmår uppbåda.

Vi måste glömma. Vi måste röja alla hinder ur vägen och glömma.

jag hyser verkligen ett grundmurat förakt för svaghet.

Rise, rise within my heart!

Whirlwind of praise from below to above
Take flight in the sky got wings like a dove,
Soaring to shamayim (heaven) where the angels call in love
And the glory of Hashem fits like a glove

Matisyahu - Got no water


Väldigt mycket av den religiösa musik jag lyssnar på skapar en så fantastisk känsla av närhet till mig själv i mig, en närhet till min egen kraft. Jag älskar den känslan. På något sätt möjliggör musikens relativa enkelhet och begränsning en religiositet bortom en simpel uppställning levnadsregler att följa. Religion, inte som en krycka eller en uppsättning begränsningar, utan som en aldrig sinande källa till glädje och kraft.


I will not break beneath your suffocation,
although you stalk within my mind, in constant oppression.
Now I decide, now I arise, now I defile the disguise,
that you employ to destroy me, we will destroy you.

108 - Invocation

Och raseriet och vreden är inte den ställföreträdande, impotenta upprördhet med vilken exemplevis Mob 47 skriver om det odefinierade "kriget" (vi rustar, dom dör etc etc osv). Nej, att prisa Herren är att sjunga om sin egen verklighet, att ge av sig själv, att ta sin plats i världen. Att ens tala om Gud är så oerhört!

Nu får det vara slut på borgardaltet!

Mer än åttio skränande borgarbloggare kräver tårgas och batonger mot strejkande arbetare. Som det står skrivet:

Ps 37:14
P De gudlösa drar sina svärd
och spänner sina bågar
för att fälla den fattige och förtryckte,
för att slakta den som handlar rätt.

Herrar och damer liberaler, er blöthjärtade humanism doftar pepparspray! Jag har en vers till åt er och er älskade polismakt, riktad som en maning till alla de stackars jävlar som kommer i er väg:

Joel 3:10
P Smid om era plogbillar till svärd,
era vingårdsknivar till lansar!
Den svage skall känna sig som hjälte.

Ja, nu får det banne mig vara slut!

Schwein oder Mensch?

Jag har stirrat in i en snuts kalla, tomma jävla fiskögon idag. I dem såg jag drömmar om brutna ben, oändlig självrättfärdighet och en impotens vidsträckt som en öken.

Jag stirrade in i hans ögon och han stirrade tillbaka och någonstans bestämde jag mig för att den här lilla striden skulle den jäveln inte vinna. Så jag glodde och han glodde och trots batongen och masken och hjälmen och skydden och pistolen och alla hans polare och tryggheten i att vara själva personifieringen av statlig våldspotential så vek svinet undan.

För att han inte är mer än en privategendomens värdelösa försvarare -fullständig utan tillstymmelse till ryggrad. Principlös och vulgär utövar han utan att blinka sitt våld utan ens ett uns att kämpa för. Simpel boskap som skulle äta sitt träck om man skyfflade ner det i hans tråg!

Däremot, i frihetsälskande människors trots gentemot, brott med och olydnad mot statsmakten (hur det än gestaltar sig) finns det alltid en produktivitet, en vilja att omforma sin omvärld efter sitt eget huvud. Ett ansvarstagande för hur man vill att ens tillvaro skall gestalta sig. Ett ansvar varje snut avsäger sig, när han säger "Nej, jag är ingen människa längre, jag skall bli ett svin. Jag skall ta order och fullfölja dem".

Semester. En hel vecka framåt. Jag börjar med att vada runt i den liberala delen av blogosfären, så att jag kan känna mig lite lagom smutsig resten av min ledighet.

Den här nya "uppkäftiga" liberalismen, vad fan är dealen med den egentligen? Kalla mig intolerant, men jag hoppas verkligen att Herrens eld ska slå ned över alla dessa obildade kreatur! Menlös dumhet och den politiska feghetens själva essens förpackat i ett skal av förment upproriskhet.

Nu ska vi ju fördöma psykoanalysens förhärskande subjektsuppfattning och allt det där, men för en viss bloggare var visst steget mellan någon sorts allmänt palestisnasjalsklätt reclaimvänsterkid till vulgär dumliberal inte särskilt långt. Inte långt, men förmodligen oerhört bekvämt. Nu får man ju vara stygg men behöver ändå inte stå i farstun och frysa. Jag menar, positionerar man sig som liberal men lite lagom politiskt inkorrekt får man fortfarande känna lite adrenalinrusch medan man tampas med nån korkad velourvänsterist.

Jag tror att det är tryggheten som lockar. Att få skäll för att man är för avregleringar eller marknadshyror eller språktest eller vad det nu kan vara gör ju mindre ont än att bli nödvärnad av beväpnad kravallsnut, medan man ändå kan känna sig lite viktig och som en del av nånting större. Nämligen den del av befolkningen som satt i system att idissla det senaste åsiktspaketet från timbro och sen rapa upp det på beställning. Fekal kräkning kallas det för övrigt på läkarspråk när man är så förstoppad att man tvingas spy upp skit. Jag tycker det känns som en lämplig term i sammanhanget.

För att klargöra, medan blogosfärens högerkader förbereder sin anstormning och gapar om dålig debatton och seriositet och allsköns trams; ni kan lägga ner, för jag är inte intresserad av er debatt. Som sagt, kalla mig intolerant, men jag är faktiskt inte intresserad. Särskilt inte med dresserade idioter. Varför är den där "debatten" så intressant? Varför skulle jag intressera mig för att försöka "vinna över" den eller den till mina ståndpunkter? Som om politik skulle handla om utbytbara åsiktsgemenskaper snarare än sociala krafter och relationer. Dumheter!

Jag har stor respekt för människor som sätter någonting på spel, liberaler däremot, äcklar mig. Vem har någonsin i modern tid i Sverige behövt tänka en tanke, aldrig så grund, för att titulera sig liberal? Vem har någonsin behövt försvara sig, eller motivera sig eller dragit några slutsatser eller behövt ta några personliga konsekvenser för ett sånt "ställningstagande"? Ingen! Utom möjligen den där os-bombaren vad han nu hette. Han hade i alla fall lite ryggrad.